2016
Framsidan och en artikel i tidningen BRAK - en tidskrift från Täcklebo broderiakademi
Stygn som språk
I det hem jag växte upp i fanns inga vita väggar, det kunde man se väldigt tydligt när familjen efter arton år flyttade ut ur en lägenhet. Alla rum som jag hade bott i, och då hade jag bott i nästan alla rum förutom köket vid det laget, hade olika färger. Det var solskensgult med toner av orangerött, gräsgrönt, ett hade tidigare varit djungelgrönt men övermålats till rubinrött och toaletten var målad i blått… Det blev som regnbågens alla färger. Som jag vill minnas det var mina föräldrar inte helt motstridiga till detta. Vit var inte en färg som fanns hos oss den hörde hemma någon annanstans.
Men väggarna var inte kala för det, där hängde tavlor, fotografier, teckningar och diverse textila alster. Med en mamma som textilkonstnär och två döttrar med en strid ström av kreativitet fylldes väggarna på där hemma.
Under en tid hade jag ett gigantiskt papper som spände över en av väggarna i mitt barnrum. Där på kunde jag klistra fast foton, teckningar, bilder utrivna ur tidningar och texter. Tillslut blev där ett kollage med en krokad av inspiration och drömmar.
Textil fanns det gott om, men kanske att vi inte hade så många broderade väggbonader. Linneskåpet var fyllt av farmors broderade dukar och mormor vävde vid den tiden mest mattor som på ett eller annat sätt letade sig hem till oss. Deras båda hem var dekorerade med handarbeten, blomsterbroderier från Danmark och broderade påbud från bibeln och kloka människor.
Men jag minns en bonad som länge hängde över min säng, än idag kan jag inte minnas vad det stod på bonaden. Den skiftade från pärlemor till mörkt lila med ett krulligt alfabet, när man låg där för att somna om nätterna kunde man fantisera om vad det möjligtvis kunde stå där med de fantasieggande formerna.
Med åren flyttade texterna och de viktiga uttrycken till mina skor. Som många popsnören i min ålder hade jag tygskor som fylldes med tankar och idéer, och jag var inte sen med att brodera på mina.
Sen kom dagen då man skulle bestämma sig för ett examensarbete, hösten innan hade jag fascinerat mig för språket. Hur det kan vara så krångligt att försöka säga vad man vill. Hur vi sätter upp murar omkring oss för att inte alla ska förstå vad det är vi säger. Jag hade fastnat för idiomatiska uttryck, uttryck där man säger en sak men menar något helt annat. Uttrycken hade blivit till illustrationer, inte så mycket för att försöka förklara dem, utan för att poängtera och visa på hur krångliga vi försöker göra oss. Hur språket blir som en hemlig klubb där de med rätt lösenord kan få nya världar att öppna sig. Dessa illustrationer fylldes med broderi, för att ge dem liv. Arbetet blev min hyllning till den broderade bonadens uppmanande budskap. Där tråden blev ett sätt att få tag på de flyktiga tankarna och orden som vi bara strör omkring oss. Att säga något är en sak, men att brodera fast den blir något annat. Att sätta första stygnet tar tid och när det väl sitter på plats krävs det än mer eftertanke för att sprättas bort.
Ett ord, likt ett stygn, blir inte så mycket i sig, men fyller man på med fler kan man se hur berättelser tar fart och får liv.
